Be en bön!

Jag tror egentligen inte på gud.
Jag går inte i kyrkan och jag tycker det är jobbigt med allt jesusdravel på både dop och bröllop, men ibland så ber jag till högre makter.

Just nu ber jag för att vårat barn ska få stanna i magen.
Jag önskar mig inget hellre.


Be en bön du med!
Eller läs vad folk ber för..

--> Gå in här <--

<3 <3 <3

Förra graviditeten köpta jag en "Gravid" bok som man ska fylla i varje vecka hela graviditeten.
Jag fyllde aldrig i den förra gången eftersom jag nog kände på mig att det inte skulle gå som det skulle?

Denna graviditet har jag fyllt i allt fast i ett annat block, ifall det skulle hända något. Igår kväll fyllde jag i den riktiga boken. Jag kan ju inte hålla på och nojja mig såhär hela tiden!

I alla fall så för vecka 10 i boken så står det nu såhär:

Pappas tankar i vecka 10:

Först undrade jag hur ultraljudet skulle gå,
det gick bra! Läkaren visade vart det
brusade lite extra på bilden, det var ditt
hjärta som slog, mitt hjärta fylldes med lycka!



Mitt hjärta tog ett skutt när jag läste vad Lennie skrivit. Hela ansiktet ville le och det pirrade i hela magen. Jag älskar min Lennie och jag är så glad över att han känner som jag. Att han är lika glad över graviditeten som jag är. Att han verkligen vill det här och ser fram emot att vi ska få barn. Jag kan inte önska mig en bättre pojkvän. Han är bäst och vi är menade för varandra.

Lennie, jag älskar dig! <3

Irriterad!

Sitter på Familjeliv.se och snackar i en tråd som heter
"följas fram till vecka 12?"
.
Det är en tråd för de som är oroliga för missfall och vill prata med andra som är oroliga.

Jag hade skrivit ett inlägg om att det är skönt att det bara är två veckor kvar tills jag kan pusta ut lite, om det är möjligt, och en tjej som heter
"Ung blivande mamma 2010"
skriver såhär åt mig:

"Kanske inte lätt att göra, men det är faktiskt bara onödigt att gå och
oroar sig, för det kan också orsaka att du får MF. Man ska ta det lugnt
vara lugn och inte stressa, njuta av sin graviditet. Inte sitta och oroa sig,
för det påverkar lillen i magen! Det är faktiskt bevisat. Jag är bara i vecka
7 eller 9 vet inte riktigt säkert än, men jag oroar inte mig :) man får tänka
positivt och vara glad, försöka njuta i fulla drag. Händer något så händer det, hjälper inte om jag är orolig för det gör inte saken bättre. Och det gör inte chansen mindre att ja skulle få MF iheller, utan bar större :)
Så ta det lugnt, var glad och njut, händer något är det bara så det ska vara,
då var det inte menat att bli!"



Jag svarade:

"Att oroa sig ökar inte alls risken för missfall. Vart har du fått det ifrån?!

Och eftersom jag redan haft ett MF så är det nog inte så konstigt att jag oroar mig. Hade varit skönt att slippa det. Det är inte direkt något jag vill vara eller kan styra över. Tyvärr."



Hon skrev:

"Mår du bättre av att oroa dig? Minskar risken för MF för att du oroar dig?
Nej, alltså vad är det för vits med att oroa sig?!. Ingen , du bara skadar
dig själv och barnet. Det är visst bevisat att allt du gör påverkar barnet, är du orolig och stressad blir barnet likadant! Eller det visste du inte?
Jo klart det är svårt med Mf kan tänka mig, men o andra sidan så hjälper
det inte att oroa sig. Så sluta upp med det och försök tänka bra tankar,
det hjälper dig mer. Och visst är det skönt att tänka att allt är bra och du ska få ett barn :) Det kan gå fel hela vägen, du kan föda barnet och det kan gå fel. Finns inget du kan göra åt saken! Så man kan inte tänka så , man får tänka positivt istället!
"


Och jag svarade:

"Vartifrån har du fått att det är skadligt att vara orolig? För det är det INTE.

Självkart hjälper det inte att oroa sig, men det är heller inte skadligt. Det hade varit helt underbart att slippa oroa sig, men det är inget jag kan göra något åt.

Och visst kan det gå fel hela vägen, men risken är störst innan man har passerat 12 veckor.

Det här är en tråd för oss som är oroliga. Tycker det är ganska klumpigt att skriva här att vi ökar risken att få missfall bara för att vi är oroliga. Speciellt eftersom det inte stämmer.
"


Personligen tycker jag det är jävligt onödigt att gå in i en tråd för folk som är OROLIGA fast man inte själv är det och skriva att man ökar risken för missfall när man är orolig.
För det första så är det väldigt klumpigt och för det andra så förstår jag inte vart hon har fått det ifrån. Att vara orolig ökar inte chansen för missfall.

Missfall får man pga att det är något fel på embryot/fostret. Inte för att man är orolig.
Jag ska kräva att få källanvisningar till hennes påstående!

Typiskt!

Tänkte att jag skulle undersöka om illamåendet slutat och ifall jag åt Prostafen i onödan.

Jag sket i att ta tabletten igår kväll, kände mig lite illamående innan jag somnade, men trodde jag inbillade mig. Imorse när jag vaknade så kände jag också lite illamående, men tog inte tabletten ändå och åt min frukost. Sen började jag må illa på riktigt och slängde i mig en Prostafen ändå.

Så jag antar att illamåendet inte gått över än, men nu vet jag det i alla fall. Får fortsätta äta tabletter en stund till.

Svullen mage!

Magen har svullnat en del de senaste veckorna.


Första bilden är tagen efter 5 fullgångna veckor (redan då lite svullen) och den andra bilden är tagen igår efter 10 fullgångna veckor.

Visst är det en skillnad?

 


Vecka 11

En vecka till avklarad!
Nu är vi inne i vecka elva och snart är det vecka tolv.
Sen kommer det efterlängtade slutet på vecka tolv då missfallsrisken minskar avsevärt. Jag har läst att om man sett hjärtat slå innan vecka tolv så minskar risken redan då, men man ska inte tro på allt man läser, även om jag önskar att det vore så. Det sägs att risken minskar till 3%, men jag vet inte om det stämmer. Vi får hoppas.


Barnet

Nu kallas den lilla för foster i medicinska termer. Det mest kritiska utvecklingsstadiet är över. Fostret har lika stor kropp som huvud. Vid födseln är huvudet en fjärdedel av kroppens längd. Ansiktet är tydligt, utseendet formas och naglarna börjar växa fram. Fostret kan röra på sig. Fostret är ungefär lika stor som en normalstor clementin.

Längd huvud till stjärt 48 mm.


Inskrivning

Jag ringde sjukhuset i måndags och bokade inskrivning.
Fick tid den 14 oktober. Tre veckor kvar..

Eller... imorgon är det fredag och då är det nästan helg, sen är det helg och jag är ledig och helgen går ju fort när man är ledig och sen är det plötsligt måndag, tisdag och onsdag och då är det helt plötsligt bara två veckor kvar!

Jag försöker få tiden att gå så snabbt som möjligt och hittils så har det gått jättesnabbt. Kan inte fatta att det är vecka 11 om bara några dagar. Sen är det 12, 13 och inskrivning.. Sen är det bara typ fyra veckor till ultraljudet och sen är vi halvvägs.


Jag hoppas graviditeten fortsätter som den gjort hittils. Som den ska.
Det är det enda jag önskar mig varje dag.

Vecka 10

Idag går vi in i tionde veckan. Tvåsiffrigt!
Det går ju tamejfan framåt!

Carola lärde mig sticka strumpor igår, så nu ska jag försöka mig på att sticka babystrumpor. Känns som om det kan bli ganska svårt eftersom de är så små.
Självklart ska jag sticka stora strumpor också. Kanske matchande strumpor till mamma, pappa, barn? Haha. Vi får se.

Det känns som om tiden går ganska fort ändå. Nyss var det april och vi hade precis fått missfall. Det har redan gått sex månader sen dess! Om allt gått som det skulle från början hade vi haft beräknad förlossning om bara två månader. Det känns helt sjukt.

Idag känner jag mig lite extra känslig. Vill grina för minsta lilla.
Antar att det är hormonerna som håller på.

Jag håller tummarna att allt nu kommer gå som det ska.
Imorgon ska jag ringa sjukhuset och boka tid för inskrivning. Måste bara prata med Lennie först om vilken dag och vilken tid som passar honom. Och när inskrivningen är bokad har vi ännu en sak att se fram emot. Det är skönt att kunna blicka framåt en vecka i taget. Ha något att se fram emot. Snart är vi i vecka 11, snart är det inskrivning, snart vecka 12..



Längd huvud till stjärt 37 mm.

En helt ny människa!

Jag känner mig som en helt ny människa idag!
Pillren som doktor Göran skrev ut har gjort under med min kropp!

EN ENDASTE gång har jag spytt idag, och det var imorse, jäääättelite.

Har inte ens varit trött vilket var en av biverkningarna. Han sa att det var som att välja mellan pest eller kolera. Trött eller illamående. Hellre trött av pillrena än trött av att man inte får någon näring!

Jag hoppas att detta tillstånd håller i sig och att vi får våran bebis som planerat i april.
På måndag ringer jag sjukhuset och bokar tid för inskrivning i alla fall.

Spännande.

Jag funderar lite på när jag ska "komma ut" med det här. Det finns ju inga garantier. Det kan hända saker ända fram till förlossningen. Samtidigt som jag vill SKRIKA ut att "VI SKA HA BARN!!", vill jag inte säga något förrän jag är säker på att det verkligen är någon inuti mig.

Vilket dilemma.

Resan till Gällivare

Igår var vi ju som sagt till Gällivare. Och allting gick BRA.

Vi åkte hemifrån vid halv sju och kom fram vid åtta
(jag var tvungen att spy efter vägen)
.
Det var jättemysigt där och de var jättetrevliga. Hon i receptionen fixade papper så vi skulle få ersättning för resan och fixade så vi får nya patientbrickor. Dessutom bjöd hon på ett frimärke och skickade in papperen åt oss!

Läkaren Göran var jättetrevlig han också. Han frågade hur jag mådde och skrev ut medicin mot illamående åt mig. Sen bad han mig lägga mig ner på en brits för att det var dags att kika hur det såg ut i magen. Han ville göra ett vanligt UL, för han tyckte att det skulle räcka. Helt okej för mig då jag slipper klä av mig och sära på benen.

Kallt klet på magen och sen tittade han. Han visade fostersäcken och lille "junior" som han kallade den. Jag frågade om han såg några hjärtslag och så visade han hjärtslagen.

"Allt ser bra ut i mina ögon!"
sa han.

Själv hade jag lite svårt att se något. Det är ju fortfarande så litet och genom ett vanligt ultraljud så ser man ju inte så mycket, men eftersom han säger att allt är bra får jag väl lita på honom.

Lennie såg lite bättre eftersom han stod upp och hade en bättre blick över skärmen.

Nu har vi sett våran lilla för första gången och det känns faktiskt fortfarande overkligt! För mig i alla fall. Men jag måste ju tro på Göran när han säger att det är något där inne. Jag ska försöka få in det i huvudet i alla fall!

Tyvärr fick vi inga bilder eftersom hans UL-maskin var såpass gammal att man inte kunde köpa en kamera till den. Ganska tråkigt, men vi hade ändå inte fattat något av bilderna eftersom det syntes så dåligt.

På måndag ringer jag sjukhuset och bokar tid för inskrivning. Då är det dags.
Kan inte dra ut på det så mycket längre, och det finns ingen vits med det heller.

Nu ska jag åka och köpa en present till mitt hjärta som fyller år imorgon!
Kram på er!


Spydag!

Fyfan vilken hemsk dag.

Jag har spytt upp exakt allt jag har ätit. Frukosten kom upp i toaletten hemma, runt knuten utanför huset, vid tvättstugan och på parkeringen på trinka. Var tvungen att köpa en macka eftersom jag var så grymt hungrig. Den spydde jag upp på flicktoaletten. Vid tolv var det lunch och magen skrek efter mat, men jag fick inte i mig mycket. Ett glas mjölk, några makaroner, lite korv och sallad. Det kom upp strax efteråt på flicktoaletten. Och nu när jag kom hem så tömde magen sig på magsyra också.

Jag kommer ju bli uttorkad om det fortsätter såhär.

Och tänk om det inte är något där inne, går jag runt och mår såhär helt i onödan då? Jag är less, less på att inte kunna äta. Att inte kunna njuta av mat som jag alltid har gjort. Jag är less på att konstant hålla reda på vart närmaste toa är. Less på att må illa. Less, less, less.
Dessutom måste man göra allt i smyg, må illa i smyg och spy i smyg.

Jag känner mig som en anorektiker..

Jag måste ringa sjukhuset och be om hjälp.
Jag står inte ut!

Vecka 9

Nu är vi inne i vecka nio!
Varje vecka känns som ett stort kliv. Jag har ännu inte fattat riktigt tror jag.
Eller jag vågar inte tro.

Jag är jättenervös inför VUL:et på onsdag.
Tänk om det inte är något.. Samma tankar far genom mitt huvud hela tiden.
Tänk om... Tänk om...

På onsdag får jag veta säkert OM det är något där inne. Eller någon.

Vi åker halv sju på onsdag morgon, har tid 08:30. Jag hoppas vi hittar dit.
Nu ska jag vila mig i soffan tills det är dags att dra på jobbet.



Längd huvud till stjärt 27 mm.

Irriterad.

Det börjar kännas riktigt jobbigt nu. Med illamåendet alltså.

Jag är konstant trött, konstant illamående, konstant hungrig.
Direkt jag äter något kommer det upp.

Jag vågar inte hälsa på hemma hos folk jag inte berättat om graviditeten. Alltså vågar jag inte hälsa på hemma hos någon nästan. Vi vill inte berätta förrän vi vet säkert att det är något i magen och folk lär fråga varför jag spyr. Kan ju inte gärna skylla på magsjuka.

Jag blir irriterad när jag inte äter och nu kan jag inte äta och om jag äter så kommer det upp.

Jag har köpt SeaBand´s på apoteket, det ska lindra illamående vid graviditet. Hade på dem hela dagen igår när jag jobbade förmiddag. Det hjälpte inte. Kaskadkräktes upp frukosten påväg till jobbet och efter lunchen hamnade jag på knä på högstadiets flicktoalett.

Gårdagens spytillfällen är räknade till tio stycken. TIO STYCKEN!
Inte konstigt att man är trött.

Inte bara jag..

Det är inte bara jag som spyr här hemma.
Egon har joinat mitt gäng.

Hittils har han spytt på runda svarta mattan i vardagsrummet, hallmattan, golvet i köket, golvet i toan och på tvättmaskinen. Jag funderar på om man kan få honom att spy i toan, eller kanske i kattlådan. Man skulle åtminstone kunna lära honom att inte spy på mattorna utan på golvet istället.

Ni undrar säkert varför Egon spyr, inte är det för att han är gravid i alla fall. Han är ju för det första en pojkkatt och för det andra så är han faktiskt kastrerad.
Han spyr för att han har tuggat i sig nästan en hel plastblomma. Åtminstone topparna på den. Blomman ser ut som gräs och det är de stråna som han har tuggat på OCH svalt. Nu har de kommit upp en hel del plastblommor, knäppa katt. Han kanske lider av OCD (Obssesive Compulseive Disorder = tvångssyndrom) och känner att han MÅSTE äta upp blomman. I så fall tycker jag synd om honom, för det är en hel del av blomman kvar.



Inte här!

Jag klarar mig från att spy på jobbet (tack gud), men direkt jag kommer hem måste jag spy.
Som nu.

Direkt jag satt mig i bilen kom illamåendet som ett slag i magen! Jag tänkte för mig själv att jag under inga omständigheter fick spy i bilen och om det mot förmodan skulle gå så långt så gäller det att sikta i famnen på sig själv så inte säterna blir spyiga. Jag klarade mig till parkeringen och klev ur bilen. Då tog illamåendet fart på riktigt! Det var riktigt nära och jag tänkte att jag nog skulle klara mig hem och om jag nu inte skulle göra det så är det ju faktiskt ganska mörkt ute.

Jag klarade mig inte, jag kom tjugo meter och sen var jag tvungen att ställa mig och spy bredvid tvättstugan. När jag var klar tittade jag mig panikslaget omkring, men det var ingen som såg, vad jag vet.

Sen var det raka spåret hem, blicken i backen, om någon sett mig.


Förlåt om det är lite mycket spya just nu, men det är det enda som upptar min vardag som är värt att nämna. Tänk att det mest spännande jag gör är att spy. Eller försöka hålla mig från att spy också för den delen.

Jag vill lägga till chips på listan för saker som inte är så angenäma att spy upp.

Vecka 8

Nu är vi inne i vecka åtta.

Lennie måste åka till Norge och jobba imorgon och kommer inte hem förrän på torsdag kväll vilket betyder att han i så fall INTE kan följa med till läkaren.

Eftersom han såklart väldigt gärna vill följa med och se vad som gömmer sig där inne och eftersom jag inte vill gå ensam (tänk om de säger att det inte är något där!) så försökte jag ringa och boka om tiden till fredag eller nästa vecka. Det gick inte.

Kiruna i ett nötskal, inga lediga tider på varken torsdag eftermiddag eller fredag och nästa vecka finns det inte ens någon läkare här! Så jag behöll min tid och disskuterade saken med Lennie.

Lennie ringde till privatgyn i Gällivare, så vi ska dit nästa onsdag istället, en vecka till att vänta alltså, men det är det värt för att Lennie också ska få vara med på kontrollen.

Så imorgon MÅSTE jag komma ihåg att avboka tiden här på sjukhuset.



Längd huvud till stjärt 19 mm.

Lättnad!

Jag ringde sjukhuset idag.

Det var barnmorskan som jag och Lennie var till på hälsosamtal förra gången som svarade.
Jag sa att jag var gravid igen efter ett missfall i april och ville komma in till läkaren för att titta att allt är som det ska. Hon frågade hur långt gången jag var och bad om mitt personnummer, sen sa hon att jag fick komma till läkaren på torsdag klockan tio.

Vilken lättnad, jag som oroat mig för att inte få tid. Och så gick det SÅ lätt.

Nu kommer jag vara sjukt orolig till efter besöket och jag fått se att allt är som det ska.
Oh shit vad nervös jag blev nu.



Fy fan för surströmming!

När jag skulle på jobbet och öppnade ytterdörren insåg jag att grannarna åt surströmming. Jag smällde igen dörren och skrek till Lennie att det luktar förjävligt i farstun.
Efter ett djupt andetag höll jag andan och SPRANG ner för trappen och ut genom dörren.

"UUuääh", nejnej inte spy nu inte här.
"UUääh", nej sa jag, nej Ida, inte på gården!
"UUUÄÄÄHHHH! KRÄK!" Fan.

Jag tittade mig omkring, men ingen var i närheten. Sen fick jag bråttom till bilen.

-

Nu när jag skulle hem förberedde jag mig och ringde Lennie för att fråga om dörren var upplåst. Om den inte var det hade jag ingen lust att stå i farstun och försöka få upp dörren medans jag skulle hålla mig från att spy. Lennie ställde sig i dörren och var beredd att öppna när jag kom uppspringande.

"Ett, två, tre nu kommer jag!"
Slå portkoden, hålla andan, öppna dörren, springa upp för trappen samtidigt som Lennie öppnar dörren och sen in i lägenheten! Pjuh, jag klarade det!
"FAN älskling! Det luktar här också!"
Så det var in på toan direkt. När jag var klar gick jag ut i hallen igen, men insåg att det luktade mer där så det var bara att kuta in på toan direkt igen.

Nu har jag nog vant mig vid den lilla lukten som finns här. Skönt det.




Saker som inte är trevliga att spy upp:
Pizza och plättar!

I och för sig har jag inte hittat något som faktiskt är trevligt att spy upp, men jag letar vidare.


Illamående

Sedan förra onsdagen har jag haft nöjet att spy minst en gång per dag.
De flesta gånger har jag lyckats vara inomhus med en toalett i närheten, men igår lyckades jag spy på gångbanan mellan Thereses lägenhet och Tuollagrillen samt nere på tomten i Jukkas.

Pinsamt om någon ser en, men jag tror att jag har lyckats ganska bra med att spy när ingen varit allt för nära. I värsta fall tror de väl att jag är magsjuk eller nåt.

Det jobbiga är att maten inte vill stanna, då har man ingen större lust att äta heller, men det måste man ju. Så jag försöker äta saker som inte är så jobbiga att spy. I förrgår lagade jag köttfärssås och spagetti, efter att jag lagat klart maten hamnade jag på knä bredvid toastolen, efter det insåg jag hur gärna jag INTE ville spy upp spagetti så det blev ingen middag för mig. Blev frukt istället.

Hittils har jag kommit fram till att det mest jobbiga att spy upp är hamburgare, strips och mackor.
Så det ska man hålla sig borta från. Jag återkommer med fler "jobbiga att spy upp" saker när jag vet mer.




Får se hur länge illamåendet håller i sig. Förhoppningsvis inte allt för länge.
Dock tycker jag att det är lite skönt att jag har illamående eftersom det är ett av det starkaste graviditetssymptomen. Jag hoppas i alla fall att det är en positiv sak.

Dagen

Idag är det den där dagen.
Den där dagen som allt rasade förra gången. 6+3.

Precis som förra gången vaknade jag av mig själv imorse. Var tvungen att gå på toaletten. Jag tände inte den här gången heller. Jag kissade, torkade mig och vågade knappt titta ner i toalettstolen. Till slut tittade jag. INGET BLOD! Puuh..

Nu är vi längre än sist och jag hoppas att vi kommer komma mycket längre än sist. Hela vägen.
Vi ska komma hela vägen den här gången

Nu kommer jag inte sluta oroa mig förrän jag varit på sjukhuset och fått se att allt ser bra ut. Fem dagar kvar tills jag ska ringa sjukan. Jag hoppas att de lyssnar på mig och förstår min oro. Jag blev så besviken förra gången när jag bad om ett VUL för att jag ville veta om det var bra och inte fick det.

Nu är jag rädd för att de ska neka mig denna gången också. Att de inte ska förstå min oro och tycka jag är fjantig eller dum, men vi håller tummarna för att det ska lyssna.


RSS 2.0