Orolig till tusen

Nu är vi inne i vecka 7 och oron blir större och större.
Det enda som känns "positivt" är att jag har fått illamående, och det sägs ju vara ett av de starkaste graviditetssymptomen.

 

Jag har hunnit med att kräkas ännu en gång sedan sist. Igår när vi hjälpte Therese och Johan att flytta (jag lekte mest med Jennie, vill inte bära massor och riskera saker i onödan) så var jag tvungen att springa runt knuten är kräkas.
Idag har jag mått illa mest hela tiden, men har tack och lov sluppit att kräkas. Nog för att det var nära nu när vi kom hem och jag gick in på toan och insåg att katten skitit på golvet! Lukten var HEMSK!

 

Jag har bestämt mig för att ringa sjukhuset nästa måndag om allt går som det ska nu. Så säger jag åt dem att jag vill komma in och titta så att allt är okej. Jag vill verkligen inte boka tid för inskrivningar eller samtal med barnmorskor eller något alls innan jag fått se att hjärtat på den lille slår.


Om inte sjukhuset i Kiruna går med på att ge mig ett VUL (vaginalt ultraljud) så ringer jag privatgyn i Gällivare och åker dit. Att ständigt gå och oroa sig är ingen höjdare ska ni veta. Tiden går så otroligt sakta!

 

Om jag får se att den lille lever så kanske jag kan slappna av och acceptera att jag och Lennie faktiskt ska bli föräldrar. Just nu känns det verkligen inte som det. När Lennie säger "Tänk! Snart har vi en egen bebis!", säger jag "Jojo......", "Mmm..", "Kanske det.." och inom mig tänker jag att jag inte ska hoppas på för mycket.

 

Så jag hoppas innerligt att vi får ett VUL här på sjukhuset och jag hoppas, för allt i världen, att allting är bra med den lille.

 

 

Vecka 7

Längd huvud till stjärt 13 mm.


Snart v.7

Igår på jobbet blev jag lagomt ställd.
Stod och pratade med några av tjejerna när följande sägs:

"Fan Ida, har dina tuttar växt?!"
"Jaaa!! Fan. Du har ju fått värsta tuttarna!"
"Är du med barn eller?!!"


"Eeeh! Nää, ni svamlar! Jag har bara vanlig BH på  mig idag.. eheheh......" sa jag och smet därifrån.

Och jag hade inte en tajt tröja på mig ens utan en tjocktröja precis som alltid när jag är på jobbet. Fast nu är jag lite mer försiktig med att öppna tröjan eftersom både tuttarna och magen svullnat en del.

Snacka jag blev spak!


Mamma berättade idag att hon träffat Andreas mamma, som ska bli farmor snart och hon hade frågat mamma om inte jag skulle ha barn. Mamma sa:
"Nej, jag vet inte.. Inte än iallafall!"

Och på hennes jobb hade de också frågat om hon inte skulle bli mormor snart..
"Nej, inte än. Vad jag vet. Ida har ju en fin kille och så, men hon ska nog plugga först."

Hon sa att hon egentligen bara ville skrika ut att "JAG SKA BLI MORMOR!", men hon vet ju vad som har hänt och vet riskerna när det är så tidigt. Så hon sa att det bara var att hålla fingrarna i kors.

Hon är så söt, min mamma.


Vecka sju imorgon. Det kommer bli en JOBBIG vecka!
Tog ett gravtest idag, bara för att se att det verkligen inte var så att det bara var mensen som var sen. Det var inte mensen som var sen. Jag är med barn. Ta mig fan, jag är med barn. Förhoppningsvis slutar allt väl den här gången. Det är det enda jag önskar!

Kräk (varning för spya)

Har mått lite småilla på kvällarna, speciellt när jag lagt mig ner i sängen för att sova. Sen har jag mått illa när jag precis har ätit, men aldrig så att jag behövt spy. När jag kom hem till Carro igår var det nåt som luktade så jag började må illa och idag samma sak när jag kom hem till henne, men jag har inte behövt spy.

Idag dock, när vi varit och käkat på frasses och var på väg hemåt så började jag må SVINILLA. Jag försökte andas lungt, spottade ut tuggummit i munnen och försökte verkligen hålla mig från att spy, men det gick inte! Jag spydde TRE gånger på gångbanan från Björkplan 6 till parkeringen. Det kanske är hundra meter. TRE GÅNGER! Jag hoppas verkligen ingen såg mig..

Det kom inte upp mycket, alltså inga kaskadspyor, men dock kräktes jag. Obehagligt.
Efter att jag spytt sista gången så kändes allt helt lungt igen. Mådde inte alls illa. Knasigt.






Mensvärk

Jag har haft massa mensvärk idag och har varit jätteorolig.
Jag VET att mensvärk är ett gravsymptom, men ändå så vart jag orolig. Jag vill så gärna att det ska gå vägen den här gången. Jag önskar det av hela mitt hjärta.

Jag oroar mig för allt just nu. Gör det ont tror jag att det är utomkvedshavandeskap, eller kanske missed abortion och kanske ett missfall på gång. Det gör det svårt att njuta. Jag vill andas ut, jag vill veta att det ska gå bra.
Jag önskar jag hade en spåkula så jag kunde se hur det blir.

Jag ska i alla fall ringa sjukhuset när jag gått in i vecka åtta och be dem om ett VUL (vaginalt ultraljud) så de kan se om det finns något där inne och om det lever. Från och med nästa vecka ska man se hjärtat slå. Jag tänker vägra gå till någon barnmorska eller gå på inskrivning innan jag vet att allt är som det ska. Så är det bara.

Förra gången var vi ju hos barnmorskan en gång, på hälsosamtal och information. Fick massa information, gjorde alkohol-test grej och fick tid för inskrivning.
Jag bad redan då om ett VUL, men fick till svar att "Vi gör inte så!".
Den här gången godtas det INTE som svar. Vägrar de på sjukhuset så ringer jag till privatgyn i Gällivare och går dit istället. Så jag får se att det är som det ska.


Jag vill kunna glädjas, planera och njuta, men just nu är det svårt.

Scrapbooking

Tänkte visa sidorna jag scrappade i albumet igår, så här kommer de:


Framsidan




Gravidsidan




Vecka 5


I bakhuvudet

Dagen idag har jag ägnat till att vänta på Lennie och scrappat.
Lennie är inte hemma än och jag har för ont i ryggen för att orka fortsätta scrappa.

Jag har i allafall börjat göra ett "gravid-album".
Har tidigare köpt ett album med vita sidor från bookbinders och idag kom jag på vad jag skulle ha det till. Ett gravidalbum, med scrappade sidor. Idag har jag gjort en framsida, en "gravid-sida" och sidan för vecka 5. Var riktigt spännande och roligt och jag blev nöjd. Ganska nöjd i alla fall.

Självklart har jag redan en plan färdig i huvudet om det inte skulle gå vägen den här gången heller. I så fall sliter jag ut de sidor jag scrappat, eller slänger allt och börjar om på nytt sen. Nästa gång.

Jag har inte riktigt smält det faktum att jag är gravid än. Det känns som om det bara är på låtsas. Jag vågar inte tro på det och gå in för det på riktigt än. Om jag låtsas att det är mensen som är sen så blir jag inte ledsen sen om den kommer. Det finns hela tiden i bakhuvudet, att jag inte ska hoppas på för mycket. Då blir smällen hårdare sen.

Jag önskar att veckorna kunde gå fortare.
Jag önskar att jag fick komma in på sjukhuset och göra ett ultraljud,
se att allt var bra.
Jag önskar att den här graviditeten kommer sluta lyckligt.

Orolig

Lennie har varit borta ihelg och jag har varit sjukt orolig.
Tänk om jag får missfall igen nu när Lennie är borta. Tänk om..

Varje gång jag går på toa håller jag tummarna för att det inte ska komma nå blod och jag har klarat mig hittils och nu är det inte länge kvar tills Lennie kommer hem och jag slipper vara ensam längre.

Jag vet att det är dumt att oroa mig, att det inte blir bättre av det och att det är lika bra att njuta, men det hjälps inte. Jag är orolig ändå.

Vecka 6 idag, varje vecka är en seger i sig.
Hoppas kommande veckor går fort!

Nästa vecka lär vara full av oro, men förhoppningsvis går det bra.
Jag önskar inget hellre.



Vecka 6

Längd huvud till stjärt 7 mm.

Nu då?

I fyra månader har vi försökt bli gravida sedan missfallet och nu har vi ännu en gång lyckats!
Jag känner en skräckblandad förtjusning.

Självklart är jag glad över att vi är gravida igen, men jag är ändå rädd att det ska bli likadant igen.

Vi har bestämt oss för att vara försiktiga med vem vi berättar för. Vi vill inte ha gratulationer efter att ha genomgått ett missfall igen. Vi försöker vara försiktiga. Samtidigt som vi helst bara vill skrika ut det till alla.
Jag vill se att allt är okej innan jag börjar berätta, se att det finns något i min livmoder. Se att den lever.

Jag tänker inte ringa sjukhuset förrän efter "det" datumet. Jag tänker vänta någon vecka till samtidigt som jag håller tummarna för att det ska gå bra denna gången. Jag försöker vara positiv.
Jag tackar gudarna att Lennie finns vid min sida och stöttar mig, tar hand om mig och får mig att inse att det kommer gå bra i slutändan.

Idag är jag i vecka 5. Väldigt tidigt med andra ord.
Jag är trött, svullen, hungrig och har ont i brösten.

Nu ska jag göra en macka att ta med till jobbet, annars äter jag massa onyttigheter när suget blir för stort.


Vecka 5

Missfall

Den 4april 2009 var jag och Lennie med om något oerhört jobbigt. Vi fick ett missfall.

Jag var sju veckor gången och hade precis börjat förstå att jag skulle bli mamma och att Lennie skulle bli pappa. Vi var i Luleå över helgen eftersom min kusins dotter skulle döpas på söndagen.
På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt och gick på toaletten och då insåg jag att det var slutet på våran lycka. Det var blod, massvis med blod.

Jag väckte Lennie och vi ringde min kusin för att få nummret till akuten.
Vi ringde mamma och berättade vad som var på gång. De bodde på ett annat hotell lite längre bort.
Jag började få ont i magen och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

När de väl ringde upp från sjukhuset sa de att de inte kunde göra något och att jag fick vänta ut det hela. Allt kändes totalt hopplöst. Efter ett tag till ringde kvinnan från akuten upp igen och bad oss komma in, hon skulle kalla ner en gynläkare så att de kunde titta på mig. Det var Lennie som pratade med sjukhuset hela tiden och jag vet inte vad jag hade tagit mig till utan honom.

Vi ringde mamma och sa att vi skulle åka in.
Lennie sprang ner till receptionen och köpte ett gäng bindor till mig och sen for vi mot sunderbyn.

Väl där fick vi lov att vänta en stund på läkaren innan han kom.

Vi fick gå in på ett rum och där låg vi i nästan en timme innan gynläkaren kom tillbaka. Jag fick ondare och ondare och var in och bytta binda. Vi läste på alla skåp och lådor och Lennie sa att han skulle bygga en egen ultraljudsmaskin.

Läkaren kom och frågade mig om mitt blodvärde, jag sa att de inte kollat sånt än och han tittade mig i ögonen. Berättade att det var så man gjorde i Afrika för att se om blodvärdet var bra. Han frågade om jag någonsin varit där. Nej, sa jag och frågade om han varit där. Nej, sa han och skrattade.

Jag fick klä av mig och hoppa upp i gynstolen och han tittade hur det såg ut. Jag var rädd och Lennie höll mig i handen. Läkaren sa att det såg ut som om allt nästan redan kommit ut och att det bara var "efterdyningar" kvar. Sen gick han. En sköterska kom och tog blodprov och sa att om de hittade nåt onormalt skulle de höra av sig. Hon berättade att hon själv fått ett missfall innan hon fick sin dotter, att det är väldigt vanligt att första graviditeten slutar i missfall. Hon var jättegullig och fick mig att känna mig lite bättre till mods.

Vi for tillbaka till hotellet och kände oss rejält nere. Pratade med mamma och Lennie ringde sin mamma för att berätta. Vi la oss i sängen och -piiiiiiiip- ett sms. "Grattis till bebisen i magen!" Pang, en käftsmäll. Fy fan för att rykten går fort i Kiruna. Fy fan för att man inte kan lita på någon. Fy fan för alla.

Jag kände mig som världens sämsta kvinna.
Tur att jag har Lennie, att han stöttar mig och älskar mig och tar hand om mig.
Tur att han följde med till Luleå istället för att åka på firmaresan.

Så där satt vi i kyrkan och jag blödde ur vårat barn medans min kusin döpte sitt barn.
Ibland känns världen så orättvis.

RSS 2.0